Magnus Lorentzson

Som ni ser heter denna hemsida MLp.

Moi? Jag heter Magnus Lorentzson – å så va det då bara p’et kvar att förklara i namnet.

Jag har under mitt yrkesverksamma liv arbetat med att få musiker, vokalister, skådespelare, dansare, artister, konstverk, produkter, arkitektur, talare m.m. att höras, synas och verka på ett så bra sätt som möjligt. Jag har gjort detta från olika positioner (från volontär till arbetsledare) & med olika arbetsuppgifter (fotograf, ljusdesigner, scenograf, ljudtekniker m.m.) inom ljud-, ljus- och bildbranschen.

Jag tänkte på saker som photography, photographer, projekt- & produktionsledare, produktionskoordinator, parisien m.m. när jag registrerade företaget.. ..vilket inte hindrade mig från att skriva Plåtare & Påhittare som arbetsbeskrivning på Linked In när jag ändrade en av alla dessa gånger. Ja ja…

Å sen tänkte jag lite till – att just den här hemsidan skulle få hänge sig åt att visa firmanamns-p’et som mig i rollen som photographer och låta de andra p’na dyka upp i andra sammanhang och platser.

Så, här kommer en någorlunda komprimerad berättelse om mitt liv som just photographer i något sånär kronologisk ordning;

Hur det hela började? Jo, min pappa va amatörfotograf. P1 liksom. 

Nu när jag tänker på det så va han faktiskt en grymt bra lärare. Har aldrig tänkt på honom förut på det sättet… Han lärde mig, ett steg i taget, hur en kamera funkade, va de olika reglagen hette och va de hade för funktion, vidare till att själv hantera den stora, mystiska, klumpiga och vackra 6x6cm Zeiss Ikon Ikoflex’en där bilden visades upp & ner i sökaren, efter att man fällt upp solskydden. 

Med lugn och kärleksfylld röst fick jag veta att man fick göra fel, att man hade tid på sig att försöka en gång till, att mjukt krama av istället för att snabbt trycka av en bild å så vidare.

Min första egna småbildskamera köptes in vid diverse jobb under sommarloven. Herregud, en sån annan tid, en sån annan värld det va! Köpa och ladda film själv. Hallå!? Gå ner från en bildstorlek på filmen av 60×60 till 24x36mm och samtidigt få exponeringsmätare inbyggd i kameran + hjälp med skärpeinställningen. Så otroligt modernt!

Att plugga till maskiningenjör va väl sådär roligt tyckte jag, men att leva i mörkrummet och bli ordförande i gymnasiets foto-avdelning.. Nu talar vi!

Vi är nu i mitten av 70-talet. Syrran, den evigt musikintresserade, jobbade med att boka band. Banden behövde pressbilder för skivsläpp, inför turnéstart etc. och jag fick en del av dessa gigen.

Under en sådan session hade jag placerat bandet jag skulle plåta på en hängbjörk som stack ut och slickade vattenytan i en liten damm, då sångaren i bandet sa att han hade hört att jag va intresserad av att bli ljudtekniker och undrade om jag inte hade lust att ställa mig bland dem, framför kameran, och hänga med ut på turné.
Och på den vägen va det.

Sen följde decennier av andra kreativa yttringar. såsom amatör-trummis, ljusdesign / riggare / ansvarig på herrejösses stora utställningar…

Digitalkameran gjorde entré och jag hörde mig för om hur sådana däringa saker funkade och kostade, men inget hände just då. Fototorkan höll mig i ett stadigt grepp.

Uppvaknandet va bryskt! Vi är nu i utbrändhetens tidevarv anno 2004. Jag fick det som jag trodde bara de fick som inte älskade sitt jobb – en plattare panna AKA utmattningsdepression. Och så hände det sig att en digitalkamera blev min nya kompis – någon att ta med ut på promenader. Jag gick å gick å grottade ner mig i vinklar å skärpedjup å nya gluggar å jublade över att kunna ta så många bilder utan att ens ha film i kameran..   ..å sen, efter ett tag, så släppte pannan tapeten å livet vart lite roligare igen. Några år i alla fall.

Tack vare ett kraschat äktenskap i en huvudstad hittade jag ett nytt i en annan och när min mamma dog ärvde jag pengar så jag kunde säga upp mig och flytta till Paris. I denna städernas stad ligger det en fotoskola som heter Spéos. 

Att bli antagen där och få tillbringa en tid dels med folk från hela världen, dels med helt otroligt bra lärare va bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Får ni själva möjlighet – GÖR DET!!!
Exempelvis va läraren i fotojournalistik chef för alla ATP-fotografer i Frankrike, läraren i printningsteknik hade varit ansvarig för Sebastiao Salgado’s foton för utställningar och hängt med honom under hans tid i Paris, min studiolärare hade varit personlig assistent till Peter Lindbergh i 6 år etc. etc.

Jag blev stolt som en, ja, jag vet inte vad, då jag va en av fyra elever som fick representera skolan och hänga ett foto i världens största fotofestival, Les Rencontres d’Arles. Året va 2011. Mannen på bilden.. ..som Hans Villius brukade säga.

Jag tycker om att promenera och OM jag har gått Paris gator. Just det. Med min kamera. Det gjorde jag ända fram till 2015.

Väl tillbaka till min födelseort plåtade orgelpipor. Vem hade kunnat ana…
Bilderna blev till utställningen ”The Gloriors Pipes of Gothenburg” som har hängt i Göteborgs Konserthus foajé vid två tillfällen.

Jag har gjort olika företagsjobb, plåtat artister m.m. m.m.

Nu är Plan A att fortsätta på fotoprojektet SPÅR i lugn och ro.
Jag ska bara…

Avslutningsvis – en text om mig skriven av någon annan;