Orgelorgan

Jag är ju ingen organist men…

Tror minsann att vi talar sent 80-tal. Ett av gigen jag hade då va att installera ny ljusteknik på Göteborgs Konserthus. Det va ett himla springande mellan olika rum, olika våningsplan och i olika trappor med armaturer, sladdar, uttagsboxar, klämmor, verktyg…
Installationen pågick under långa varma sommardagar i ett stängt konserthus.
Å så
under en av dessa dagar
öppnades en dörr
på första våningen
och bakom den
fanns några tusen orgelpipor.
BAM!!!
Jag vart såld.
Igen.

Ibland tänker jag på vad det är som triggar en i olika situationer. En situation kan vara när man som ljud- eller ljustekniker sitter och kör en föreställning som går under en lång period – och hur då samspelet mellan publik och ensemble (och förstås dem sinsemellan) aldrig är lika från gång till gång – hur exempelvis skratten kommer vid olika ställen och varar olika lång tid med olik intensitet etc. vilket gör varje gig unikt.
En annan trigg-situation som jag inte blir klok på är hur jag kan tycka det är så fräckt med olika pipor i olika material och storlekar så till den milda grad att jag i omgångar släpar med mig högar av blixtar, stativ, sladd m.m. och tillbringar timmar med att flytta dem runt på små ytor för att ta foton av dem. Å då har vi ändå inte pratat i skärmtiden för redigering efteråt… Det va hursomhelst detta jag gjorde några decennier senare efter den första kärleksförklaringen. Ja ja…

Nu, långt senare, när jag sitter å kollar på bilderna, är det som att komma tillbaka in i en hemlig värld. Det verkar finnas pipor som passar allas tycke å smak; pipor som nyss vaknat upp, som inte har långt kvar, som är på toppen av sin karriär, från olika kulturer, som påminner om solens morgonstrålar som träffar en industristad (JO! Det stämmer – jag funderade ett tag på hur jag enklast skulle koppla in en rökmaskin nånstans i maskineriet för att kunna plåta när röken kom ut ur piporna!)…
Multipipo liksom!

Välkommen in den någorlunda analoga pip-världen!