Självdistans är en bra grej.
Det är en konst att hoppa ner från en hyfsat hög piedestal utan att å ena sidan slå halvt ihjäl sig, å andra sidan att inte landa för mjukt å därmed missa hela poängen med hoppet.
Allt är en konst föresten.
Även konst.
En gång va livet lite rörigt. Mitt i detta sjok av tråkigheter läste jag en recension av en lins, där tillverkaren sagt nåt i stil med att deras intention va att göra den absolut bästa normal-gluggen oavsett mått, vikt och pris. Linsen visade sig mycket riktigt va otroligt stor, tung, dyr och med mätvärden som slog allt annat.
En kort tid efteråt bläddrade jag i en annan blaska och fann då en jämförelse med detta Herre-jösses-objektiv och ett annat objektiv, med samma brännvidd och bländaröppning, gjord av en annan tillverkare. Resultatet av jämförelsen, en redig test i ett lab med alla möjliga mätapparater, va en knapp seger, blott upptäckt via mätresultat och alltså inte via ögat, till det stora, tunga och dyra objektivet.
Jag köpte det billigare objektivet, som ändå va hyfsat dyrt, liksom för att trösta mig.
Ja?! Visste ni inte?!!? Det är så vi killar gör när vi inte mår 100.
Som 100 räknas även
Hemkommen, med det dyra och bra-iga objektivet i hand, monterar jag det så på ett kamerahus (precis – hyfsat bra, tungt och dyrt) och går så ut för att prov-skjuta, bland annat genom att, å nu kommer det, röra kamera hej vilt och/eller zooma under exponeringstiden.
Nej, jag kanske inte hade behö…
JA JA JAAA. KAN VI INTE TITTA PÅ LITE BILDER NU ISTÄLLET!?!?
Avslutningsvis – det är intressant det där med skärpa. Jag vet inte hur många bilder jag slängde innan jag tryckte på Omvärderings-knappen, innan jag kunde tycka att ett foto va OK även om det inte va skarpt, innan jag slutligen fann andra värden i en bild, som puttade ner skärpan på en sekundär plats.
Suck! Att allt ska behöva ta sån tid!!!









































